Dålig andedräkt, eller halitosis, är ett vanligt problem som kan påverka både socialt umgänge och självkänsla. Det är ett av de främsta skälen till att patienter söker hjälp hos tandläkaren, efter karies och tandlossningssjukdom. Problemet uppstår oftast på grund av bakterier som samlas längst bak på tungan och bryter ner matrester, vilket leder till bildandet av illaluktande svavelföreningar.
För många är de sociala och psykologiska konsekvenserna av halitosis mer påtagliga än den faktiska lukten. Obehaget kan påverka arbetsproduktiviteten och självkänslan, vilket i sin tur kan minska en persons prestation på arbetsplatsen. Tillståndet är vanligare hos äldre personer och vissa studier tyder på att halitosis är mer utbrett bland kvinnor. En kinesisk studie har föreslagit att detta kan bero på att kvinnor i större utsträckning söker vård för problemet, vilket kan påverka prevalensen i statistiken.
Bland de faktorer som bidrar till halitosis finns muntorrhet, rökning, kostvanor och alkoholkonsumtion. Trots att cirka 90 % av fallen har sitt ursprung i munhålan är det viktigt att även beakta andra möjliga orsaker från kroppen. Levern är en av extra orala orsakerna till dålig andedräkt, där fetor hepaticus, en andedräkt med möglig eller avföringsliknande lukt, kan vara kopplad till hepatit eller leversvikt, särskilt när det kombineras med andra försvårande faktorer som parodontit och rökning. Extraoral orsak kan även vara luftvägsinfektioner, mag-tarmsjukdomar, blodsjukdomar eller endokrina störningar.
Munhålan är den primära källan till halitosis i de allra flesta fall. Den fuktiga miljön och temperaturen på upp till 37°C skapar gynnsamma förhållanden för bakterier att föröka sig och metabolisera svavelhaltiga aminosyror, vilket resulterar i produktionen av illaluktande ämnen.
En av de största bidragande faktorerna till halitosis är tungbeläggning. Tungans ovansida är en idealisk plats för anaeroba bakterier, där en enda epitelcell kan hysa upp till 100 bakterier, fler än på någon annan plats i munhålan. Det är främst sammansättningen av beläggningen, snarare än mängden, som påverkar halitosis. Forskning har kopplat halitosis till närvaron av bakterien Porphyromonas gingivalis på tungans ovansida, snarare än tjockleken på beläggningen.
Ett starkt samband har identifierats mellan tandköttshälsa och halitosis. Personer med tandlossning tenderar att ha en tydligt ökad tungbeläggning och deras saliv kan innehålla högre halter av illaluktande svavelföreningar. Obehandlade kariesskador kan också skapa utrymmen där matrester och plack samlas, vilket ytterligare bidrar till problemet.
Andra faktorer i munhålan som kan orsaka dålig andedräkt inkluderar blottlagda tandpulpor, döda tänder, läkningssår och fasta tandställningar. Dessa miljöer blir lätt grogrund för bakterier som bryter ner aminosyror och ger upphov till obehaglig lukt.
Behandlingen av halitosis behöver anpassas individuellt, eftersom det inte finns en universell lösning. Om tandproblem är den primära orsaken kan en professionell behandling, såsom tandrengöring, rotplanering och förbättrad munhygien, ofta vara effektiv och ge en långsiktig lösning.
Kemiska behandlingar kan användas som ett komplement, där munsköljl med zink och klorhexidin hjälper till att neutralisera bakterier och minska produktionen av illaluktande svavelföreningar. Vissa tandkrämer innehåller triclosan, ett ämne som effektivt bekämpar skadliga bakterier och kan ha en långvarig effekt på både mjuka och hårda vävnader. Luktmaskerande metoder, såsom minttabletter och vanliga munsköljprodukter, kan ge en kortvarig förbättring men har begränsad varaktighet.
Trots att många behandlingsmetoder kan användas hemma är det alltid bra att söka professionell rådgivning för att säkerställa en korrekt diagnos och undvika ineffektiva eller felaktiga åtgärder. Med rätt behandling kan problemet hanteras och livskvaliteten förbättras.
Källa:
Wu J, Cannon RD, Ji P, Farella M, Mei L.
Halitosis: prevalence, risk factors, sources, measurement and treatment – a review of the literature. Aust Dent J. 2019 Oct 14;64(4):282-289. doi: 10.1111/adj.12725.
